Hur har ditt barn det i skolan?
För mitt barn är en helklass med 24 elever ett alldeles för stort sammanhang. Skolans strategi är därför att han ska sitta enskilt tillsammans med sin resurspersonal. Han har ett stort socialt behov men brister i sin sociala förmåga, och behöver därför stöd i det. Ett behov går inte att ta bort eller sudda ut, men han har under två år inte haft några lektioner tillsammans med andra elever. Först i åk 2 har han fått komma i kontakt med andra elever och äntligen fått nära vänner. Skolsituationen har försatt honom i en depression med ångest och destruktiva tankar och många situationer där han nästan ständigt misslyckas. Det är som att ingen vet vad man ska göra eller tror på att det man gör är rätt. Alla åtgärder har varit utan grund då det inte genomförts en ordentlig kartläggning. Vi har kämpat för hans rättigheter i snart 3 år på skolan där rektorn menar att det inte är en skola för vår son. Det finns heller ingen vilja att vara en skola för honom eller andra icke normativa elever. Nu granskar skolinspektionen skolan efter vår omfattande anmälan men jag känner inget större hopp om att situationen ska bli mycket bättre. Många situationer som uppstår där min son blir utåtagerande är en effekt av den undermåliga struktur och anpassningar som finns runt honom. Det är hemskt att se sin son lida. Hade det varit vilken annan aktivitet som helst hade vi avbrutit genast, för länge sedan. Men nu handlar det om skolan, där skolplikt råder. Han har hög närvaro (men snubblande nära hemmarsittarproblematik) men kvalitén på hans skoltid är under all kritik. Jag vågar påstå att han gått miste om 90% av sin utbildning hittills. Skolan är förvar, isolering och en plats som bryter ned hans självförtroende.
Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?
Vi har, tillsammans med bup, skolpsykolog, resurspedagoger och lärare, hela tiden sagt att han behöver ett litet sammanhang. Det hade troligtvis en kartläggning visat på om den hade varit gjord. Men rektorn menar hela tiden att det inte är möjligt på hennes skola. Därför finns enbart alternativen att sitta ensam i ett rum intill klassen med en vuxen eller att vara i klassrummet. Han befinner sig ständigt i situationer som han inte klarar av eller mår bra av. En skolpsykolog handledde personalen under en termin, efter att vi legat på om detta, men psykologen avbröt samarbetet då han ansåg att de ändå inte fick förutsättningar att göra ett bra arbete. Inga åtgärder togs från skolans sida att reparera detta. Så personal står utan stöd, vår son har en resurs han inte litar på eller trivs med (för att den förra sa upp sig eftersom hon inte fick det stöd hon behövde och motarbetades av ledningen). Vi får hela tiden höra vad som inte fungerar och att skolan inte kan göra mer. Hur kan man ge upp hoppet om en 8-årig pojke?
Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?
Nu är det lämnat till varje skola att ta ansvar. När vi går vidare till skolområdeschef och sedan förvaltningschef går frågan tillbaka till rektorn och ingenting händer. En chef på centrala barn- och elevhälsan sa i ett samtal med mig att rektorerna är lite som ”påvar” – det är inte så lätt att rå på dessa. Men HUR kan en rektor styra med järnhand och gå emot både skollagen och FNs barnkonvention? Idag finns inga resursskolor i kommunen och då måste man se till att det finns förutsättningar för alla elever, och en högre kontroll på att varje skola lever upp till kraven. Vissa skolor har flex-enheter eller sundgrupper, men tex inte vår skola. Det är inte så att underlaget inte finns hos oss, men varför ser det annorlunda ut?