Hur har ditt barn det i skolan?
Vill gärna berätta hur det kan se ut om barnet faktiskt får det stöd som behövs. Jag vet att det tyvärr är alltför många som inte får det.
Backstory: För mitt barn fungerade allt relativt bra tills hen började 1:an. Då blev det svårt: stor klass, hög ljudvolym, stökigt. Hen blev till följd av detta väldigt stökig själv, satt inte still på lektionerna, störde andra. Läraren ringde mig nästa varje dag ”Ni måste PRATA med hen, så kan man inte bete sig. Hen måste LYSSNA. Och hen vägrar att ens försöka läsa”. Hm, ja, som om vi inte pratade och tjatade varje dag…
Under större delen av 1:an tillbringade mitt barn sina dagar utanför klassrummet – det har jag fått veta i efterhand. Sprang runt på gården, satt i kapprummet, satt på toa. En helt meningslös ”skolgång”. Hen började också visa tecken på stress och det tröstlösa arbetet med att försöka få hen till skolan började. Hen ville inte gå och vi hade många och svåra konflikter om detta, vilket såklart spillde över på vår relation och familjelivet.
I maj rymde hen från skolan och det blev starten på förändring. Jag ifrågasatte skolans kompetens på allvar och höll mitt barn hemma en vecka eftersom det var tydligt att de inte kunde uppfylla sitt uppdrag om god utbildning och trygg tillsyn.
Sent på vårterminen fick hen diagnosen ADHD med autistiska drag. Jag lyfte också till skolan att jag misstänkte att hen hade dyslexi, men det viftades bort.
Två veckor innan sommarlovet fick hen en assistent. Det var bra. Men det som verkligen hjälpte hen var, att när det var dags att börja 2:an fick hen komma till en nyskapad liten undervisningsgrupp med kompetenta pedagoger.
För att göra en lång historia kort: nu går hen i 7:an och trivs så bra skolan, älskar att lära sig saker och har fina betyg. Hen trivs i sin klass, med kompisarna, med familjen och livet i stort. Hen gör sina läxor utan prut, har tränat upp sin läsförmåga och har en tillgång till hjälpmedel för sin dyslexi. För jo, det visade sig att hen faktiskt hade dyslexi också, tänka sig.
Jag är väldigt tacksam över att mitt barn har fått möjligheten att gå i liten undervisningsgrupp med stor kontinuitet och skickliga pedagoger i en stabil personalgrupp. Jag inser till min fasa att detta också mest beror på ren tur, och att många barn i mitt barns situation inte får den möjligheten. Jag inser också att turen till viss del beror på att jag är en hyfsat välartikulerad medelklassmorsa vid god hälsa som vet ungefär hur jag ska argumentera och har ork att göra det.
Jag är förvånad och skrämd över skolans brist på kunskap om och kompetens kring NPF och andra närliggande diagnoser som exempelvis dyslexi. När jag hade kontakt med dem nästan dagligen under mitt barns första skolår fick jag intrycket att hen var det absolut första barn med sådan problematik som de träffat på, helt obegriplig. Men jag vet ju att det finns många, många fler med hens diagnos, behov och beteende.