Hur har ditt barn det i skolan?
Jag är en tjej på 18 år. Jag har haft det väldigt dåligt i skolan. Jag har nästan inga positiva minnen från grundskolan. Hade problem redan i förskolan; till en början svårt att sitta och äta med de andra barnen, åt och sov i vagnen. Inskolningen var längre än ”normalt.” Jag hade svårt för att lämnas av föräldrarna.
När jag började årskurs 2 gick det helt okej. Jag var så kallad ”bäst i klassen” och låg före andra elever i ämnena.
När jag började årskurs 3, började det gå dåligt för mig pga att vi blev fler elever i klassen och det blev stökigare. Vi hade nya mentorer vad som kändes varje månad. Jag hade svårt med koncentrationen då det var så mycket ljud under lektionerna.
När jag började årskurs 4 gick det bara nedför. Det blev mer krav, vi blev fler i klassen och vi hade ingen mentor, endast vikarier. Det gick inte att plugga, då det tog hela lektioner att få klassen i ordning och tyst. Tillslut ville jag inte ens gå till skolan. Redan kvällen innan hade jag ångest och svårt att sova. Morgonen var ångestladdat och när vi väl skulle gå hemifrån stod jag i hallen med ont i magen. Flera gånger ljög jag för mina föräldrar om att jag kände mig sjuk, bara så jag kunde stanna hemma och slippa det jobbiga i skolan. För vem vill om och om igen gå till ett ställe, där man vet är jobbigt och ångestladdat? Mina föräldrar få stöd och hjälp från skolan, utan någon större framgång.
Jag bytte även skola igen i mitten av årskurs 4. I den nya skolan gick det okej till en början. Men efter bara någon månad blev det fort sämre. Stor och stökig klass, svårt med koncentrationen under lektionerna då även de minsta sakerna störde mig, som till exempel när en elev vässade sin penna på andra sidan rummet. Det avbröt mig i mitt pluggande, och jag kunde inte fortsätta. Jag fick en resurs som tog emot mig varje morgon. Han och jag pluggade vid ett gruppbord precis utanför klassrummet. Det gick bra. Han hämtade information om uppgiften, och vi gjorde uppgiften utanför klassrummet på samma plats varje gång. Men efter en incident där jag i en panikattack hölls fast av resurspedagogen, litade jag aldrig på honom igen och han fick dessutom andra arbetsuppgifter, så den insatsen avbröts och inget annat stöd eller anpassning sattes in.
En orosanmälan gjordes pga min höga frånvaro. Skolan gör en orosanmälan till soc, soc får veta att det inte är några problem hemma i familjen och hänvisar till att skolan ska ta tag i problemet, skolan säger i mötet att de ska ge mig stöd och insatser, och i praktiken händer ingenting. Inga stöd eller insatser blev till. Min mamma satt med mig i skolans bibliotek en hel termin, för att jag ens skulle befinna mig i skolan, och eftersom det är vad skolplikten kräver. Men jag gjorde knappt några uppgifter. För det mesta kändes det som att vi satt av tiden. Vi var i biblioteket när skolan började, och vi gick hem när jag slutade enligt schemat. Vid enstaka tillfällen gick jag till mina favoritlektioner, annars satt vi i biblioteket, varje dag, i en hel termin.
I början av årskurs 5 bytte jag skola igen, till en hyfsat nystartad skola för de med skolproblematik. Vi var ca 5 i klassen och på hela ”våningen” och alla hade en egen bänk med väggskärmar för att dela av rummet. Personalen var trevliga, och jag kände mig välkommen när jag kom dit -det kändes som att dom faktiskt ville ha mig där. Nackdelen var dock att personalen verkade outbildad inom NPF, då de ibland inte förstod min problematik. Skolan kändes uppslängd i en akut lösning för de barn med skolproblematik, och syftet var mest att träna på att ta sig till skolan och stanna i ”skolmiljön” tills skoldagen var över.
I årskurs 8 började jag återigen en ”vanlig” skola. Det gick som repeterat bra första månaden, men sen gick det ännu en gång nedför. En klass på 25 elever, stökigt och högljutt. Jag som tidigare haft alla lektioner i samma klassrum skulle nu börja gå runt i skolan för att komma till de olika lektionerna. Det blev för mycket intryck av alla olika klassrum och vägarna att ta sig dit, och jag var helt slut när jag kom hem. Det blev jobbigt igen och jag hamnade i en djup depression vilket resulterade i att jag slutade gå till skolan ännu en gång.
En orosanmälan gjordes, och samma som förra gången så är det inget problem i hemmet. Så soc lämnar ansvaret till skolan då problemet ligger där. I ett möte med skolan bestämde vi att en specialpedagog skulle komma hem till mig och lämna uppgifter ca 2 gånger i veckan, vilket lät bra. Men det hände aldrig.
Jag var så djupt deprimerad och kände mig så onormal och utanför som inte kunde gå till skolan som alla andra. Jag kände mig ensam då jag inte hade några vänner kvar pga alla gånger jag bytt skola, och jag kände att ingen skulle förstå mig ändå. Jag åkte fram och tillbaka till BUP akuten för att jag inte orkade leva. Jag var helt slut psykiskt efter allt med skolproblematiken. Jag kände mig hopplös eftersom jag kände att jag inte fick hjälp någonstans, hur mycket jag än skrek efter hjälp.
Jag har så många trauman från skolan, som ärrat mig och ändrat mig som person. Ibland tänker jag på dem, och det är inte förrän nu som jag insett hur enkelt det egentligen hade varit att undvika dessa trauman om jag bara hade fått stöd och anpassningar från allra första början.
Vilket stöd upplever du behövs för att ditt barn ska klara av skolan?
Under våren 2019 gick jag inte i skolan överhuvudtaget. Flera gånger hade vi gått på SIP möte utan mycket framgång, men tillslut hade kommunen hittat en skola som skulle passa mig.
Hösten 2019 började jag i den nya skolan, en NPF-skola. Jag skulle börjat årskurs 9 men skrevs in i 8:an så jag skulle få en chans att hinna plugga upp mina betyg. NPF-skolan kändes som en dröm.
Inskolningen var lugn med bara några få timmar per dag de första 2 veckorna. Inredningen var enkel i svart, vitt och grått. Heltäckningsmattor överallt. Vi var 6 st i klassrummet, alla hade en egen bänk och man satt en bit ifrån varandra. På tavlan stod dagens schema och lunch i uppdelade rutor. Det var fasta klassrum, så jag behövde mycket sällan gå iväg för en lektion. Lärarna var tydligt utbildade inom NPF och la upp lektionerna på ett bra sätt där de satte en timer på att de endast fick ha genomgång i max 10-15 min, en timer tills lektionen var slut, och att det nästan alltid var 1 lärare + resurspedagog i klassrummet trots att vi bara var 6 elever.
Och det fanns inga krav på att man måste lämna klassrummet under rast eller lunch. Ville man sitta i klassrummet hela dagen så fick man göra det. Och hade man en jobbig morgon så fick man ta det lugnt tills man var redo, men med mycket stöttning från lärare och resurspedagoger. Man var nästan aldrig ensam. Och satt man i grupprum och jobbade, som dessutom var ljudisolerade, så kom lärarna regelbundet och fråga hur det går. Man kändes aldrig bortglömd eller jobbig. Och lärarna var inte bara lärare; dom var med oss på rasterna, skrattade och skämtade, spelade spel och bara hängde med oss. Varje lärare tog sig tid att lära känna varje elev, och därför blev det så familjärt på skolan. Jag kände att jag äntligen hamnat rätt. Jag hade bara tur som med hjälp av kvinnan från kommunen kunde putta in mig i skolan och förbi kösystemet. Hade jag inte börjat i NPF-skolan så hade jag nog inte varit vid liv idag. Den var min räddning. Tack vare allt stöd och anpassningar på NPF-skolan gick jag från 25 i meritpoäng till över 150 på 4 terminer, trots att jag missat majoriteten av årskurs 4-7.
Jag har gått på 6 olika grundskolor. 5 ”normala” grundskolor och 1 NPF-grundskola. Endast i 1 skola kände jag mig trygg, glad och viktig. Endast i 1 skola ville jag aldrig gå hem, och jag längtade till skolan på kvällen.
Och det var en NPF-skola. Jag önskar bara att jag inte hade behövt gå igenom 5 skolor och en hel hög av trauman för att få hamna i en skola som funkade för mig. Men när jag började gymnasiet var jag tillbaka på ruta 1. Stor klass, högre krav, stökigt under lektionerna och rasterna samt att skolan inte kunde anpassa efter mina behov. Jag hoppade av efter 3 månader och har nu varit arbetslös i 10 månader.
Vad du tycker att politiker i din kommun eller på nationell nivå ska göra för att skapa En skola för ALLA?
Stäng inte ner välbehövliga NPF-skolor, sätt istället upp fler så fler elever kan få hjälp. Och det behövs mer pengar till skolorna, för elevernas och lärarnas skull. Fokusera mer på elever med svårigheter, ge dem den hjälp och stöd de behöver. Att elever mår dåligt av skolan är inget påhitt, det är en verklighet som bara blir värre om det inte görs något åt problemen; för stora klasser, för få resurspedagoger, alldeles för höga krav i betygssättningen som bränner ut elever innan de ens kommit ut i vuxenlivet.
Framförallt önskar jag att politiker åker och besöker en skola längre än den korta tiden de är där. Att de kommer på besök i någon timme på en skola är värdelöst, och de får inte se de verkliga problemen. Dem borde besöka en skola i några dagar och gå runt i olika klasser, prata med eleverna, vara med på lektioner och rasterna. En timme räcker inte, det behövs längre än så för att se de riktiga problemen i skolan.
Jag förstår de som hamnar utanför samhället och väljer fel väg. Skolan är en stor grund till trygghet, tillit och självförtroende. Utan en trygghet i skolan, utan tillit till skolan och med ett betygssystem som krossar elevernas självförtroende, så är det inte konstigt varför så många unga lider av psykisk ohälsa och att en del väljer fel väg att gå.